Wilfrid Stinissens bok "Kristen djupmeditation" från 1990 har jag alltid liggande på nattygsbordet. Ett citat:
"Ju djupare man tränger in i de asiatiska religionerna, desto bättre förstår man vikten av Treenigheten. Dessa icke-kristna religioner och likaså de flesta filosofer har uppfattat det absoluta som blott och bart enhet. De har föreställt sig det absoluta på ett så absolut sätt, så upphöjt över alla relationer, att de inte kom på idén att det absoluta i sig självt är "relationer".Det viktiga som Jesus Kristus kom med var den Helige Ande. Det fanns inget mer att tillägga - inte ens Nya Testamentet. Nya Testamentet är inte en del av treenigheten.
Det är med Gud som det är med atomen: man tänkte att atomen var den sista, odelbara enheten, men i verkligheten är den, som man senare upptäckte, en värld av relationer. Jesus uppenbarade för oss att det absolutas enhet är en mycket rikare enhet än man hade kunnat föreställa sig: den är inte någon enhet, utan enig-het, treenighet."
Katoliker förstår detta, liksom hinduer: man kan inte befrämja en helig text utan att vara del av en härstamning, en levande tradition. Det handlar inte om en "bok", läsande, predikande, förklarande. En Helig Ande är länken, inte bokstäverna.
I islam däremot saknas andlighet. Koranen (en parodi på en helig bok) är en del av islams oheliga treenighet - bok, mohammed, allah.
d dLäs vidare: Hur läsa Koranen?